så....

Det vart ett litet uppehåll i skrivandet här. Vad kan det bero på då? Tjaa.. Antingen har jag haft tråkigt så tråkigt att jag inte har haft något att skriva om eller så har jag haft så kul att jag aldrig har hunnit skriva ner allt eller kanske lite av båda. Men mest troligt är att jag känner mig som hemma här nu och det känns lite konstigt att skriva om allt som är normalt. Jamenar, det är inte många av alla som inte är utomlands som har något sådanthär, och eftersom jag inte längre känner mig som om jag är utomlands så blir det liksom inte så mycket skrivande av.

Så vad ska man skriva om då... Hmm... Tja, kan väll skriva om hur jag har det och vad jag gör, är väll liksom därför du läser det här. Vad skulle jag skriva om annars, kanske varför jag inte skriver och vad jag ska skriva om.. kanske... men det tror jag inte att jag ska skriva för det är bara så tråkigt att läsa.

Så. Standard grejjer som händer här i Italien.

Tja.. De jag delar lägenheten med är trevliga, snälla och tråkiga. De gör inte så mycket, sitter mest och degar framför TV:n. Så blir det fredag och de åker hem med tvätt och tomma magar till sina föreldrar. Orginalt ska det ju vara fyra italienare här i lägenheten, nu är det två. Lucca tog examen förra veckan och har nu flyttat tebax till hem till föräldrarna. Dock fick jag chansen att prata med hans bror, en av "ursprungs"-invånarna i lägenheten, han bodde här för ca två år sedan och vad det verkade på honom är det de två "roliga" som har åkt till andra länder och de två "tråkiga" som vart kvar. Lite som hemma (hehe, bli inte stött nu, jag menade troligen inte dig... troligen)
Så bjöd jag dem på Surströmming, tänkte det kunde slita dem från TV:n. De vägrade äta (förståligt), och efter maten öppnade de fönstret och förde ögonen mot TV:n.

Nåja, nu hänger jag inte runt med dem så mycket, har hittat mig annat folk som faktiskt gör något.

Och italienare är de inte, två från Belgium, en från Holland, en från Turkiet, en från Rumänien, en från Indien, två från Frankrike och en Ryss. För att nämna några. Jupps, it's the Italian for beginers group. Det flesta bor på "Daniels Palace" vilket är ett hus så långt från ett palats man kan komma. Ett skitigt söndertrasat hus där de packar in alla utbytesstudenter som inte har någon annan plats att bo. Och de har tagit fasta på att utbytesstudenter super och far runt, så "Palatset" har lite regler man måste följa.

Gäster måste lämna identifikationshandlingar vid ingången och gå hem innan 12 på natten, även de måste vara hemma till tolv (vakten slänger ut alla gäster som är kvar och går hem på vardagar). Man måste lämna nyckel osv.

Och så har de en krog för utbytesstudenter, the Oldfashion Cafe En riktigt schysst krog. Ligger centralt, har coolt utseende, häftig inredning och VÄRLDENS SÄMSTA DISCJOCKEYS! Och bara för att studenter inte ska supa så mycket har de gratismat på Onsdagar. Varje onsdag går vi alltså till "old fashion" å käkar gratis buffe! Klockrent! Och varje vecka är det mat från ett nytt land, PLUS pasta, chickey bitts, majschirre, salad och ris.
Sååå... vad har det med att få utbytesstudenter att inte supa att göra. En öl kostar 8 euro (ca 80 spännen), en cola kostar också 8 euro. Allt blött kostar 8 euro. Så man ser inte många drickandes öl eller annat alkoholhaltigt på stället, eller icke-alkoholhaltigt heller för den delen.

Förövrigt, Fråga mig något på Italienska och jag kan svara. (Io non parlo italiano, solo parlo inglese.)

Så man går ut på på fredagar (alt. lördagar) här. För två veckor sedan var vi på ett riktigt coolt ställe. En gammal teater de hade byggt om till live scen och disco. Teater scenen var Livescen som sendan omvandlades till hårdrocksdisco, balkongen var inglasad och innehöll disco-disco. Barer överallt och riktigt bra musik. Hur schysst som helst, Rolig Stone heter stället och åker någon till Milan så rekommenderas det starkt. Har öppet till fem så man går ut, tar sig något att äta och åker hem på en av de första spårvagnarna för dagen.

Annars glor vi mycket på film och har det härligt tråkigt (det där där man inte gör något för att det är precis vad man vill göra). Tror jag kan svära på sex eller sju språk nu. hehe..

Så, en har det ganska bra här i Italien. Dock spenderas mesta tiden med icke italienare på gratismatställen med dyr öl.

Har lärt mig lite mat grejjer också här nere från mina
lägenhetenskamrater som är klockrena. Och så har jag gjort en MASSA ANNAT OCKSÅ! Men det är roligare att skriva om helvete än himmel så jag slutar här och nu.

Hur går mitt projekt. tjoo... Tack för att du frågade. "domani" betyder imorgon och det hör man mycket av.

Jonas

Lägg till kommentar

Jag har kommit fram till att alla kanske inte kan se mina små videofilmer. Så jag konverterade dem till mpg, vilket alla borde kunna se. :) Vet dock ej om jag gjorde rätt. Filerna är STORA.
Det är samma filer som redan finns men i mpg format så ni som redan har sätt filmerna i avi kan ta det lungt.

Filerna är:
Mitt Hotelrum
Från Hotellet till Labbet
Lägenheten jag bor i nu.

Lägg till kommentar

Tjohoppsan hej.

En utav världens mest kända fotografier är den på Marilyn Monroe. Ni vet den där hon står och trycker ner sin vita klänningen på en trottoar i New York... Är det någon som någon gång har reflekterat över det märkliga med den bilden? Jag menar; hon har en vit lång klänning på sig, hon ler, hon står på en trottoar i New York, och på något märkligt sätt så strömmar det ut luft rakt under henne rakt uppåt? Ahh.. Men hon står ju faktiskt på ett galler som finns i trottoaren! Jojo, så är det, [K men varför i hela friden skulle någon sätta in ett galler på en trottoar och sedan låta luft strömma ur den], en ström av luft stark nog att lyfta en klänning? Jag har i varje fall aldrig reflekterat över det förut (tror jag tänkte på annat när jag såg bilden) fören det hände mig!

Nu hade jag som tur var inte en klänning på mig, det har jag nämligen mycket sällan. Ordet aldrig kommer mig på tankarna. Men det som hände mig var att jag var ute på staden och gick å så plötsligt när jag gick på ett galler som fanns på trottoaren, vilket det finns många av här (både galler och trottoarer), så strömmade det ut luft i en rasande fart ifrån gallret. Det kom plötsligt och försvan sedan lika plötsligt efter ca 10 sekunder. Av ljudet som man hörde när luften kom så förstod jag direkt vad det handlade om, och jag kom att tänka på det där fotografiet av Marilyn.

Nu vet säkert alla som läser detta vad det är, men det var helt nytt för mig, och plötsligt insåg jag att jag borde ha reflekterat över det förut. Men eftersom alla andra vet, så berättar jag det inte här, utan lite senare.

Livet här i Milan börjar te sig normal nu. Jag är ganska hemmastadd i lägenheten, labbet och i staden. Var ute och gick i Söndags från klockan 12:00 till klockan 20:00 och tappade inte bort mig eller behövde titta på min lilla karta en enda gång. YAY! Jag har startat en SATANS kurs i Italienska. En riktig crach-corse så jag antar att jag inte kommer att lära mig något alls därifrån. ("Io ho ona Penna!")

Har också blivigt hemmastadd med deras lokala transportmedel, av vilket de har FEM. Först tågen som går mellan städerna, sedan transfer-tågen som går mellan förorterna och staden. I staden så finns det en tunnelbana (Metro), bussar och spårvagnar. Bussarna och spårvagnarna går båda på el och tar elen från strömkablar som hänger en tre meter ovan marken. Dock så har de så klart sina egna linor och i en korsning jag kom till så åkte både bussar och spårvagnar på alla gatorna i korsningen så tre meter ovan marken så var där ett virvarr av kablar och linor. En mycket märklig syn.

Tunnelbanan är den jag åker mest. Det kostar 1 euro och då får man åka från en hållplats till en annan hållplats (och givetvis byta metro däremellan). Efter det får man åka någon av de andra transportmedeln i 75 min (förutom Tågen). Transfer-tåget tar jag ibland då jag ska till en annan avdelning av detta universitet där själva roboten finns som jag ska arbeta med. Själv arbetar jag bara med själva musen och någon robot har jag ej behövt ännu (förutom lite testdata å så).

Och det var där det hände. Inte det med luften och Marilyns klänning. Utan jag tog fel transfer. Jag tog den som svängde av mot Pho (uttala det du!) istället för Bovisa dit jag skulle. Och i Pho är allt annorlunda... Det råkar nämligen vara så att motsattsen till att kunna ett språk, t.ex. engelska, är inte att inte kunna språket. Att inte kunna ett språk är endast avsaknaden av att kunna språket. Motsattsen till att kunna ett språk är något helt annat, något man endast finner på små ställen i mindre delar av asien samt i Pho, strax utanför Milan, Italien. I Pho kan ingen engelska. Och! I Pho kan ingen inte engelska. I Pho kan de raka motsattsen till att kunna engelska. Det är någonting mycket svår att förklara, men om någon har upplevt det så förstår dom vad motsattsen till att kunna ett språk är, när någon för första gången upplever det förstår dom vad motsattsen till att kunna ett språk är. Kort sagt. 2 timmar senare sitter jag på tåget tillbacka mot Milan, det tåget som jag inte skulle ta enligt tågpersonalen först och sedan sålde mig en biljett till, just det tåget men sade att jag skulle stå på en annan perrong än där tåget stod och när jag frågade en person på den perrongen så sade de att det inte gick några tåg till Milan, om man inte tog tåget som stod på perrongen jag inte skulle stå på, men det tåget skulle man inte ta, om man inte ville till Milan, eller därifrån. För i Milan var jag ju redan, bara det att jag var tvungen att ta ett tåg för att komma dit och därifrån från perrongen där jag just nu inte skulle ha stått.

Och det var den av kortade versionen av vad som kan hända på en tågstation, i en liten förort utanför Milan, där motsattsen till engelska florerar och allting är grått.

Så nästa gång jag åker mot Bovisa så ska jag kolla extra noga efter Pho och INTE åka dit.

Men metron är jag expert på. :) Speciellt Gröna linjen. Den åkte jag från hotellet till Universitetet och labbet ibland när jag inte kände för att gå och det är en linjen som tar en till stationen där tåget mot Bovisa (och Pho) går.

En rolig liten notis om tunnelbanor är att eftersom de, som namnet antyder, åker i tunnlar under jorden pressar luft framför sig. De blir så att säga en pistångeffekt där luften pressas framför tågen.
Ahh.. Lösningen på problemet! Eftersom det vore hemskt elakt av tunnelbanebolagen att låta alla som står och väntar på ett tunnelbanetåg precis innan tåget kommer utsättas för en hemskt vind drag så måste man låta luften ta vägen någonstans. Därför finns det luft gångar som leder luften upp, upp mot himmeln och låt den strömma ut ur galler på trottoarer rakt under fotgängare, i vissa fall iklädda vita klänningar. Och svaret på varför dessa klänningar ibland måste pressas ned och uppenbara ett gyllene tillfälle till ett fotograf eller två blir uppenbart.

Men nu var det ju i och för sig bara jag som inte visste detta, men jag skrev det ändå utifall att!

Och apropå luft, så finns det luft i lägenheten där jag numera bor. Har det ganska bra där, bor med tre Italienare som alla kan engelska. En sportare (Luca), en Indie-lyssnande vänster radikal (Valentine) och en softande, reggie-lyssnande arkitekt (Matti). Matti och jag delar rum medan de andra två har ett annat. Utöver de två sovrummen finns där en korridor till alla rum, ett badrum, ett vardagsrum samt ett kök.

Jag ser lite på TV då och då. Allt är så klart på Italienska, men en sak kan jag fortfarande titta på och uppskatta... [K Spagetti-Western!] Jopps. Och Matti gillar dem med och lite då och då så går det en spagetti-western-film och vi bänkar oss. "Den onde, den gode, den fule" behövs det inga språkkunskaper för att se. Musiken, stämmningen och agerandet är nog för att kunna uppskatta filmen utan att kunna språket de talar eller ha någon textning. Och så säger de inte så mycket ändå i de filmerna.

I fredags var det Paaaaarty vilket var hemskt trevligt och lite annorlunda, men kul. Sedan på Lördagen så åkte alla till Verona (de kommer nämligen därifrån allihopa) och jag vart lämnat själv i lägenheten.

Vilket var skönt. Själv för första gången sedan jag kom hit. I ett hotell är man ju liksom aldrig själv, inte på det sättet menar jag. Var ute och gick, pluggade lite, köpte en bok jag velat läsa efter en rekommendation jag fick för länge sedan (The da Vinci code, tror jag den heter) och tittade på en engelsk film på datorn. Tog mig också att spela in [L en lite film som visar lägenheten. Den visar först mitt (och Mattis) rum, sedan vardagsrummet, badrummet och köket. Det är fint väder här i Milan, vilket också syns på filmen.

Så det är så det är.

Har det bra, hoppas alla andra också har det. Pizza är gott och olja har man på mat, all mat i Italien.

Hej hej. Och Helena, det är ljud på den här filmen. :)

/Jonas

PS: Martin. Kaffe frågan är löst. Det finns svensk (eller amerikanskt kaffe) här och jag vet att det finns det i Spanien också. Lösningen heter PulverKaffe!!! Tog mig två koppar av deras pulver kaffe för lung-kaffe att komma på hur mycket man skulle ha för att få en god kopp rikigt kaffe. Det smakar inte ny-bryggt, men det bli en stor kopp kaffe, med lagom stark smak.

Lägg till kommentar

Mitt telefonnummer är :

039 340 48 69 067

Hoppas det vart rätt nu..

:-D

Den första som ringer ...


/Jonas

Lägg till kommentar

Så.. Vad är bättre än digitalkamera??? Joo.. Så klart. digital video!!! Jupps. Här kommer mina första små små filmer. Första filmen visar hur jag går (vilket jag gör nästan hela tiden) från mitt hotell, via via Tunis, sedan via corso Buenos Aires, sedan via via Gran Satto, till Universitetet och sedan till Labbet där jag arbetar. Filmen visar inte en gående Jonas utan en karta som följer den vanligaste vägen jag brukar gå, tar ca: 1 timma till Universitetet. Nu kanske ni tycker att jag går lite sicksack, men det finns inte många genvägar som går fortare. Vanligtvis går jag inte raka spåret utan försöker gå där jag inte varit förut så länge jag kan utan att titta på kartan (vilket numer går alt för bra).

Andra filmen visar mitt lilla hotellrum. Och en mycket mörk sekvens av backgården utanför mitt fönster.

Om du tycker dig ana Maos lilla röda på mitt skrivbord så behöver du inte vara orolig. Det är mitt nya fina röda Vodafone telefonabonemang vilket jag införskaffade på deras motsvarighet till SIBA. Det heter MediaWorld och där pratar [F ingen] ens lite engelska.
Mitt telefonnummer? Tjaa... Ta det med en nypa salt men troligen är det det här

UPPDATERING: Råkade skriva fel på telefonnummret. Mit RIKTIGA mobilnummer är :

+39 340 48 69 067]

Nog med sådant. Den första ringer mig köper jag fin present åt härifrån Italien.:)

Nåja.. Annars går allt bra. och så vidare. Har inte klippt mig än och imorgon så flyttar jag in hos mina nya hyresvärdar. :-D

Var där på middag idag och de var en salig härlig lite samling människor. Dock verkar de vara lite mer än bara alkohol på deras fester, men de verkade trevliga och snälla. OCH två av dem går språkkurser och kan engelska. JUPPI. Och de ska visst ha en kompis som går svenska kurs också. Ska bli kul och träffa den filuren och lära ut lite fula ord och norrlänska. :-D

Nåja.. Nu ska jag sova en sista natt på detta hotell, och inte en dag för tidigt. Det verkar som om de har fått slut på varmvattnet både i duschen och i elementen.

...

Och nu har jag sovit min första natt i lägenheten. Men mer om det senare.

/Jonas

Lägg till kommentar